Talets gåva! Vi pratar på hela tiden. Roliga ord, vänskaps ord, kärleks ord, svär ord, flams ord, meningslösa ord, tomma ord; det finns ett ord för allt. Men ibland tappar man alla ord. Vi ställs inför situationer där vi inte finner något att säga. Då det inte finns några ord ramar kvar. Vi tappar allt och försöker under några hektiska sekunder plocka upp varje ord vi någonsin lärt oss igen. Det brukar funka men det tar ett tag för hjärnan att kategorisera alla ord rätt igen. Under denna kategorisering är det svårt att få fram annat än ljud och enstaka stavelser. När allt i hjärnan är på rätt plats gäller det sen att plocka fram rätt ord ur rätt fack och när vi inte hittar orden direkt blir vi osäkra i situationen, väldigt nervösa och en pinsam tystnad kan uppstå som följd. Eller så hittar man snabbt tillbaka till rätt fack och samtalet börjar flyta på.

Så vad ska man säga egentligen? Ingenting. Hmm, jag tappade orden låter lite dumt kanske. Det är bättre att bara le och fortsätta på samma spår. Jag råkar alltid ut för en ordförlust ungefär mitt in i ett anförande, tal eller något i skolan. Nervositeten kommer som ett slag i magen och det finns inga förberedelser i världen som gör att jag inte tappar allt.

Det är bättre att bara kasta sig rakt ut från klippan och veta att man snart kommer att träffa marken. Är man bered på det blir man inte så förvånad över smärtan... eller ordförlusten. Kanske hinner man i fallet tänka; vad håller jag på med? Då är det redan för sent, det är bättre att bara ta emot smällen. Jag är inte självmordsbenägen alls faktiskt, jag gillar att trixa med ord bara. En metafor kanske?

Det är just det som är det trixiga med ord. Man kan vända och vrida på dem tusen gånger men alltid få dem till olika betydelser. Så vad ska man säga?

Dagens ord: Hej!