Såg Bridget Jones dagbok idag. Satt där i min ensamhet och hade det så jäkla roligt. Jag har inte sett den på ett tag så det var verkligen jättekul! Hehe, det är helt klockrent när hon åker ner för brandstången och träffar kameran med sin rumpa. Gud vad jag skrattade. För att inte tala om alla klockrena gånger hon gör bort sig!

"Den enda glädjen i världen är att börja." Det stämmer på ett sätt. Börja med något nytt, börja på en läxa, nya starter i livet. Men precis lika glädjefyllt är det att avsluta något. Ett träningspass, en inlämning. För då har man fått gjort något. Jag brukar alltid tänka att det inte spelar någon roll vilket mål man har med något som är det viktiga. Det är vägen till målet som betyder något. Det är där vi hittar den äkta glädjen. Att ta sig fram i livet. Visst finns det små hålor i vägen. Min väg är en grusväg just nu. Inte en stig för den är för snårig, men inte en rak asfaltväg där allt rullar på bra. Utan en helt vanlig grusväg med sina många hålor.

Varje gång jag undvikt en håla hittar jag glädjen i livet. Eller precis när jag har åkt i en, skakats om, men kommit tillbaka på rätt spår. I nuläget är det en väldigt djup håla. Jag är sjuk igen, värre än förut. Missar massa i skolan, prov med mera och det känns inte alls okej. Jag hatar att missa saker, men imorgon ska jag gå dit och skriva provet men inte mer. Få frånvaro gör ont i mitt hjärta. Jag har varit sjuk till och från i flera veckor nu och blir fan aldrig bra!!

00.00 är klockan nu! Han älskar din kompis... kul!

Mina vänner, Buffy, bra böcker och trösten i att det snart är lov är glädjeämnen just nu mot ett hittills okänt mål, en grop bara det.