Idag var det en ny dag. Det är min dag. Det känner jag. Idag är det en dag, min dag!

Jag har kommit fram till att jag är förvirrad eller förtvivlad. Vilket som eller lite av båda. Framtiden. Försöker leva i nuet och inte tänka så mycket. Men hur kan man låta bli att tänka när det är så mycket jag vill se, höra och göra. Jag vill att saker ska hända men är orolig för hur. En vän som är mig kär sa ett klokt ordspråk igår: Att våga är att tappa fotfästet en liten stund Att inte våga är att förlora sig själv. Det stämmer så bra. Därför måste jag hoppa utför ett berg eller halka på höstens första isfläck, fast jag skulle nog bryta ett ben på kuppen, typiskt mig. Det är nog därför man inte riktigt vågar, man är rädd för att ta stryk. Dock är livets smällar några man få ta. Hoppa, flyga, halka, flyga, våga!

Lite funderingar bara. Men för nuet ska jag leva efter de första av mina livsmål, allt det andra löser sig. Att leva till nittio är ungefär lagom. Det ger mig 72 år att uppleva allt jag vill på... det borde jag hinna? Eller? ^^

Dagens ord: Free lika a bird!